Att skriva är att leva

Av: Agneta Geijer

Agneta Geijer
Agneta Geijer

Att skriva för mig är att leva; inte nödvändigtvis vikten av att skriva en bok, artiklar, poesi eller sakprosa utan – just – ett sätt att leva, som snigeln med huset på ryggen. Utan våra tankar, våra upplevelser och alla människors livs historier hade vi inte haft någonting att skriva eller läsa om.

Vad vill vi få ut av våra liv? Vi upphör aldrig att ställa de frågorna. Så länge vi lever så vill vi växa, utvecklas och komma vidare. Vi slutar inte att vara nyfikna. Om gräset ser grönare ut på andra sidan är det inte för att vi är avundsjuka eller för att vårt eget gräs är knastertorrt och gult, utan för att vi drivs av en upptäckarlust. Vi vill se efter. Syna. Pröva. Testa. Utvidga oss själva och våra liv. Expandera vårt livsrum. Det är naturligt. Så har vi gjort sedan vi föddes och öppnade våra ögon och började undersöka tingen med våra händer; började krypa, gå och springa.

Jag kallar mig coachen som skriver. Jag har levt genom att skriva. Genom att skriva tänjer du på tiden och ögonblicket som fotografen fångar en millisekund av ett livsfragment som du kan titta på så länge bilden finns kvar. När du skriver, skriver du med hjälp av dina inre bilder. Ditt inre seende. Dina tankar. Din fantasi. Din lust och kunskapstörst; din drift av att vilja veta mera, förstå mera, se mera, ana mera och leva ännu mera, för att vilja leva är vår medfödda instinkt.

En av mina främsta förebilder, Julia Cameron skriver: ”Våra skrivarliv, våra liv som skrivare, kan inte skiljas från våra liv i sin helhet.”

Jag arbetar inte som coach utan coachar med hjälp av skrivandet, då vi genom att skriva coachar oss själva och blir mer varse vad vi vill, tänker och känner. Att vi sedan blir mer och mer engagerade i skrivandet som hantverk kommer som en positiv bieffekt. Det var så det började för mig, en gång i sena tonåren.

Jag hade slutat spela piano som var min mest värdefulla ventil i livet. Jag skulle, som trettonåring, spela den så kallade Elvira Madigankonserten med Karlstads lilla orkester. Jag övade två timmar om dagen tre månader i sträck på att få triolerna jämna mot fjärde- och åttondelarna. Alla som spelat ett instrument vad det innebär att få trioler jämna mot åttondelar eller fjärdedelar. Vet de någonting om Mozart, vet de någonting om Mozarts klarhet. Inga rubaton. Inga synkoper. En genial kristallklar enkel notbild som motsägelsefullt nog är extremt svår att spela.

Det hände något livsavgörande med mig då jag inte längre fick spela piano hemma. Min mor fick barn … när barnet inte skulle sova, behövde min mor sova. När inte min mor sov var min hårt arbetande styvfar trött. Det låter hemskt, va? Bara ordet styvfar låter elakt. Men så är inte fallet. Min styvfar är en varm och generös personlighet, före detta framgångsrik affärsman som varit min trogne mentor genom livet. Men, jag har klandrat mina föräldrar i 40 år för att jag inte fick fortsätta att spela piano. För att de hindrade mig! För att de ställde sig i vägen för mitt liv. Jag blev vad vi i coachningsvärlden kallar för offer och martyr. Det var synd om mig, för jag höll på att bli galen och fick ätstörningar och visste inte längre vad jag skulle ta vägen med mig själv. Jag hamnade i ett ingenmansland och förlorade känslan för allt. Som om jag tog död på mig själv men lät kroppen vara kvar, för syns skull.

Tre år senare fann jag på bättre råd. Jag började skriva dagbok. Så simpelt var det och jag förstod inte varför jag inte kommit på det tidigare. Att skriva lät inte. Det störde ingen; var ljudlöst. Inga grannar behövde lida. Alla som ville kunde sova. Det var dessutom billigt. Jag behövde bara papper och penna.

Klappat och klart. Så småningom tog en gammal Facitmaskin över pianotangenternas funktion. Knatter, knatter, tippex och knatter. Sedan kom raderbandet. En betydande lättnad fram till datorernas intåg i mitten på 90-talet.

Varför anordna skrivarworkshops om jag själv inte publicerat en bok utan endast sedvanliga klassiska, redbara artiklar i tidningar?

För att pedagogen, läraren eller ledaren inte nödvändigtvis är den samma som utövaren; konstnären. För att jag älskar att se människor växa och veckla ut sina tunna vingar för att bli färggranna fjärilar. Jag har sett det med egna ögon – människor som med tyst röst knappt hörbart viskar:
”Jag kan inte skriva.”
”Kan du verkligen inte skriva?” har jag frågat.
”Nej, jag kan inte skriva. Inte ett enda ord”, har jag fått till svar.
”Inte ett enda ord!? Får jag se!!! Upp till bevis! Kan du inte skriva till exempel stol?”
Med generat och glatt skratt kommer kommentarerna:
”Jo. Naturligtvis. Stol kan jag skriva.”
”Ja, skriv det då!” har jag ordinerat som första skrivmedicin. Jag vet nämligen, att efter ett ord, kommer det flera. Det är svårt att bara skriva ett enda ord. Det blir lätt en mening och så blir även meningarna flera. Plötsligt är meningarna en text. Och en text blir gärna fler texter och så var det med den personen, som inte kunde skriva. Larven blir en fjäril som blir en fågel, som blir en mäktig örn som flyger i cirklar högre och högre och högre upp i himmelen och blir starkare och modigare för var vingslag.

Det behöver inte vara svårare än så, att skriva. Man börjar med ett ord. Eller en bokstav. Eller ett streck. En linje. Samtalet som sker människor emellan. Förtroenden som utväxlas ger energi. Det är därför jag älskar workshops.

Den som tror att vi bara skriver med vårt intellekt tror fel. Vi skriver med samtliga våra sinnen. Våra drömmar. Våra kropp. Vår känsel. Vårt luktsinne. Våra ögon. Samspelet med andra levande varelser. Vi tar in bilder utifrån och vi plockar upp bilder inifrån oss själva. Vi skriver med vårt medvetna och vårt omedvetna, vår intuition och vår magkänsla, med hjälp av vår kunskap och vår brist på kunskap. Vi kommunicerar med det vi känner till och det vi inte känner till. Vi vet inte riktigt var vi landar när vi skriver. Men vi vet att vi lyfter.

Jag har en dröm. Den drömmen är nästan sann. Det är att varje människa ska tycka det är lätt och roligt att skriva. Varför då? För att du tänker med ord och i begynnelsen var ordet. Varje storverk har börjat med några ord som lagts på och byggts på varandra från vad vi kallar tankar som formats av impulser ur ett rike som finns inom oss – idériket. Hur många gånger har du inte läst eller hört: ”Det började som en tanke…”.

Hur öppnar vi upp för vårt idérike – ”Kungariket”, som Julia Cameron kallar det?

Genom meditation, toner, rytmik, yoga, fysiska rörelser såsom enkla promenader eller färg och form, drama och dans och intuitiva specialövningar; parat med skrivandet. Prova på att göra någonting annat än att skriva när du vill bli bättre på att skriva. Bulta på dörren till skrivandets konst. Öva. Släng iväg förnuftet. Använd det igen. Öva teknik, som dansaren övar timme efter timme vid stången. Strunta i tekniken. Skriv ostrukturerat, oplanerat och spontant. Samla ihop tankarna. Sortera. Kategorisera. Finslipa. Skriv om. Stryk. Sätt kommatecken. Stryk ord. Lägg till ord. Flytta stycken. Lägg undan texten några dagar eller veckor. Läs igenom en gång till tills du vet, bara vet, att texten är mogen och färdig för att bli publicerad.

Njut av orden. Sjung med orden. Lek och älska med orden. Bli mästare eller amatör. Det har ingen betydelse för med varje ord du använder, bearbetar och stannar vid, lever du en bit mer intensivt och mer närvarande. Varje mening du sätter på pränt är en del av det liv du skapar. Det liv du vill skapa och blir mer medveten om att du vill ha. Vill du bli styrman på ditt skepp oavsett hur höga vågorna är, skriv! Du blir klarare och mer insiktsfull. Du blir en levande skribent; en sjöman som leende lär sig segla. En människa som vet att livet aldrig tar slut. Inte ens när det vi kallar döden tar vid. Skriv – och du får själv märka, att det jag säger inte är en dröm. Skribenter kan skilja mellan dröm och verklighet, fast de dagligen befinner sig i gränslandet mellan det vi benämner tid och rum. De leker och de är allvarliga. De är utåtriktade och inåtvända. De är ytligt njutningslystna och djupt filosofiska. De är sällskapssjuka eremiter. Inte alltid de lättaste att förstå sig på, men de lever – och – så länge du tänker en endaste tanke är du en av dem. Utforska dig själv. Bli dig själv. Bli mer av dig och dela med dig av dina gåvor till världen. Det är du värd. Liksom dina medmänniskor.

”Alkemisterna kände till nödvändigheten i att skapa det obrutna kärlet och att ge elixiret den tid det behövde för att förvandlas till guld. Vårt skrivande – det vill säga vårt allra innersta – kräver samma uppmärksamhet, tålamod och avskildhet.”
Deena Metzger

Du är alltid välkommen till mig med dina tankar och texter.
Agneta Geijer

www.ordbyggarna.se

One thought on “Att skriva är att leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s